UPDATE! ENGLISH TRANSLATION OF SWEDISH ARTICLE
In the photo, The IDF's Chief Rabbi, OC Chaplaincy Brig. Gen. Avichai Ronzki and OC Medical Corps Brig. Gen. Nachman Ash both signed up for an organ donation card during a ceremony in the Kirya Military Headquarters in Tel Aviv. One wonders if they are aware that, if the claims are true, their very own IDF has at least on several occasions been involved in obtaining younger organs from Palestinians they have killed, returned to their families after five days and had buried in a regime of a night-time blackout under Israeli-enforced Palestinian curfew.
There is an old Jewish joke that tells the story of a dying Jewish merchant who calls his son to his sickbed just before he perishes. He tells him, “Listen to me Moisha’le, life is not just about money… you can also do gold and diamonds.”
Monitoring Israeli and Jewish news reveals a devastating fact, it is not ‘just’ about money. It may also be about human organs. A few weeks ago we learned about a ring of American Rabbis who had been arrested in New Jersey upon suspicion of human organs trafficking (amongst many other crimes). Rabbi Levy Izhak Rosenbaum, we read, enticed “vulnerable people to give up a kidney for $10,000 which he would turn around and sell for $160,000." Not too bad, I thought to myself then. We are living in hard times, financial melt down, credit crunch, Wall Street is licking its wounds, the car industry is evaporating. Seemingly, kidney trafficking is still booming.
In fact, the ring of the Rabbi in New Jersey didn’t take me by complete surprise. For years we have been hearing about Palestinians claiming that Israel is “deep into organ trafficking.” We also learned that the family of Alastair Sinclair, a Scottish tourist who hanged himself in an Israeli jail, “was forced to bring suit for his return with missing body parts."
In 2002 the Tehran Times reported: “The Zionist state has tacitly admitted that doctors at the Israeli forensic institute at Abu Kabir had extracted the vital organs of three Palestinian teenage children killed by the Israeli Army nearly ten days ago. Zionist Minister of Health Nessim Dahhan said in response to a question by Arab member of the Zionist Parliament 'Knesset', Ahmed Teibi, on Tuesday that he couldn't deny that organs of Palestinian youths and children killed by the Israeli forces were taken out for transplants or scientific research.”
But now the news about Israeli trafficking of human organ is spreading to Western mainstream media. Ynet, the biggest Israeli online newspaper, reported today that “Leading Swedish daily Aftonbladet claimed in one of its articles that IDF soldiers killed Palestinians in order to trade in their organs.”
A few weeks ago we had a debate here on PTT whether Zionism is a colonial apparatus or not. One of the Materialist arguments against the perception of Zionism as a colonial practice was that Palestine has never been too attractive economically; it lacks oil, gold or minerals. However, this may change now. People who specialise in organ theft may find Palestine to be heaven on earth. In the light of the latest vastly spreading accusations, the Jewish national project maybe is colonial after all.
Though the Israeli government denies the accusation, and I myself far from being qualified to know what the truth of the matter is, one cannot deny that we are facing here a shift of consciousness within the Western discourse. At the end of the day, after watching the Israeli army dumping great quantities of white phosphorous on a civilian population in broad daylight, after seeing Israelis gathering gleefully en masse on the hills around Gaza just to watch their military spreading death and physical suffering in a genocidal manner, after reading that 94% of the Israelis supported the IDF military campaign against the elderly, women and children, most of whom were refugees with nowhere to escape and seek further refuge, organ theft seems to be a ‘light crime’.
Whether or not the Swedish paper’s accusations are genuine is yet to be revealed. However, one fact has already been established: after so many years of Western inclination to dance to the relentless crying violin of the Jewish melancholic victim serenade, the Western media is now changing its appetite, it is willing to confront Jewish institutional crime.
Rather than talking about the rise of anti-Semitism, we better discuss the growth of Jewish institutional crime.
“Our sons plundered for their organs”
You could call me a “matchmaker,” said Levy Izhak Rosenbaum, from Brooklyn, USA, in a secret recording with an FBI-agent whom he believed to be a client. Ten days later, at the end of July this year, Rosenbaum was arrested and a vast, Sopranos-like, imbroglio of money-laundering and illegal organ-trade was revealed. Rosenbaum’s matchmaking had nothing to do with romance. It was all about buying and selling kidneys from Israel on the black market. Rosenbaum says that he buys the kidneys for 10,000 dollars, from poor people. He then proceeds to sell the organs to desperate patients in the States for 160,000 dollars. The accusations have shaken the American transplantation business. If they are true it means that organ trafficking is documented for the first time in the US, experts tell the New Jersey Real-Time News.
On the question of how many organs he has sold Rosenbaum replies: “Quite a lot. And I have never failed,” he boasts. The business has been running for quite some time. Francis Delmonici, professor of transplant surgery at Harvard and member of the National Kidney Foundation’s Board of Directors, tells the same newspaper that organ-trafficking, similar to the one reported from Israel, is carried out in other places of the world as well. 5-6,000 operations a year, about ten per cent of the wworld’s kidney transplants are carried out illegally, according to Delmonici.
Countries suspected of these activities are Pakistan, the Philippines and China, where the organs are allegedly taken from executed prisoners. But Palestinians also harbor strong suspicions against Israel for seizing young men and having them serve as the country’s organ reserve - a very seriouus accusation, with enough question marks to motivate the International Court of Justice (ICJ) to start an investigation about possible war crimes.
Israel has repeatedly been under fire for its unethical ways of dealing with organs and transplants. France was among the countries that ceased organ collaboration with Israel in the nineties. Jerusalem Post wrote that “the rest of the European countries are expected to follow France’s example shortly.”
Half of the kidneys transplanted to Israelis since the beginning of the 2000s have been bought illegally from Turkey, Eastern Europe orLatin America. Israeli health authorities have full knowledge of this business but do nothing to stop it. At a conference in 2003 it was shown that Israel is the only western country with a medical profession that doesn’t condemn the illegal organ trade. The country takes no legal measures against doctors participating in the illegal business - on the contrary, chief medical officers of Israel’s big hospitals are involved in most of the illegal transplants, according to Dagens Nyheter (December 5, 2003).
In the summer of 1992, Ehud Olmert, then minister of health, tried to address the issue of organ shortage by launching a big campaign aimed at having the Israeli public register for postmortal organ donation. Half a million pamphlets were spread in local newspapers. Ehud Olmert himself was the first person to sign up. A couple of weeks later the Jerusalem Post reported that the campaign was a success. No fewer than 35,000 people had signed up. Prior to the campaign it would have been 500 in a normal month. In the same article, however, Judy Siegel, the reporter, wrote that the gap between supply and demand was still large. 500 people were in line for a kidney transplant, but only 124 transplants could be performed. Of 45 people in need of a new liver, only three could be operated on in Israel.
While the campaign was running, young Palestinian men started to disappear from villages in the West Bank and Gaza. After five days Israeli soldiers would bring them back dead, with their bodies ripped open.
Talk of the bodies terrified the population of the occupied territories. There were rumors of a dramatic increase of young men disappearing, with ensuing nightly funerals of autopsied bodies.
I was in the area at the time, working on a book. On several occasions I was approached by UN staff concerned about the developments. The persons contacting me said that organ theft definitely occurred but that they were prevented from doing anything about it. On an assignment from a broadcasting network I then travelled around interviewing a great number of Palestininan families in the West Bank and Gaza - meeting parents who told of how their sons had been deprived of organs before being killed. One example that I encountered on this eerie trip was the young stone-thrower Bilal Achmed Ghanan.
It was close to midnight when the motor roar from an Israeli military column sounded from the outskirts of Imatin, a small village in the northern parts of the West Bank. The two thousand inhabitants were awake. They were still, waiting, like silent shadows in the dark, some lying upon roofs, others hiding behind curtains, walls, or trees that provided protection during the curfew but still offered a full view toward what would become the grave for the first martyr of the village. The military had interrupted the electricity and the area was now a closed-off military zone - not even a cat could move outdoors without risking its life. The overpowering silence of the dark night was only interrupted by quiet sobbing. I don’t remember if our shivering was due to the cold or to the tension. Five days earlier, on May 13, 1992, an Israeli special force had used the village’s carpentry workshop for an ambush. The person they were assigned to put out of action was Bilal Achmed Ghanan, one of the stone-throwing Palestinian youngsters who made life difficult for the Israeli soldiers.
As one of the leading stone-throwers Bilal Ghanan had been wanted by the military for a couple of years. Together with other stone-throwing boys he hid in the Nablus mountains, with no roof over his head. Getting caught meant torture and death for these boys - they had to stay in the mountains at all costs.
On May 13 Bilal made an exception, when for some reason, he walked unprotected by the carpentry workshop. Not even Talal, his older brother, knows why he took this risk. Maybe the boys were out of food and needed to restock.
Everything went according to plan for the Israeli special force. The soldiers stubbed their cigarettes, put away their cans of Coca-Cola, and calmly aimed through the broken window. When Bilal was close enough they needed only to pull the triggers. The first shot hit him in the chest. According to villagers who witnessed the incident he was subsequently shot with one bullet in each leg. Two soldiers then ran down from the carpentry workshop and shot Bilal once in the stomach. Finally, they grabbed him by his feet and dragged him up the twenty stone steps of the workshop stair. Villagers say that people from both the UN and the Red Crescent were close by, heard the discharge and came to look for wounded people in need of care. Some arguing took place as to who should take care of the victim. Discussions ended with Israeli soldiers loading the badly wounded Bilal in a jeep and driving him to the outskirts of the village, where a military helicopter waited. The boy was flown to a destination unknown to his family. Five days later he came back, dead and wrapped in green hospital fabric.
A villager recognized Captain Yahya, the leader of the military column who had transported Bilal from the postmortem center Abu Kabir, outside of Tel Aviv, to the place for his final rest. “Captain Yahya is the worst of them all,” the villager whispered in my ear. After Yahya had unloaded the body and changed the green fabric for a light cotton one, some male relatives of the victim were chosen by the soldiers to do the job of digging and mixing cement.
Together with the sharp noises from the shovels we could hear laughter from the soldiers who, as they waited to go home, exchanged some jokes. As Bilal was put in the grave his chest was uncovered. Suddenly it became clear to the few people present just what kind of abuse the boy had been exposed to. Bilal was not by far the first young Palestinian to be buried with a slit from his abdomen up to his chin.
The families in the West Bank and in Gaza felt that they knew exactly what had happened: “Our sons are used as involuntary organ donors,” relatives of Khaled from Nablus told me, as did the mother of Raed from Jenin and the uncles of Machmod and Nafes from Gaza, who had all disappeared for a number of days only to return at night, dead and autopsied.
Why are they keeping the bodies for up to five days before they let us bury them? What happened to the bodies during that time? Why are they performing autopsy, against our will, when the cause of death is obvious? Why are the bodies returned at night? Why is it done with a military escort? Why is the area closed off during the funeral? Why is the electricity interrupted? Nafe’s uncle was upset and he had a lot of questions.
The relatives of the dead Palestinians no longer harbored any doubts as to the reasons for the killings, but the spokesperson for the Israeli army claimed that the allegations of organ theft were lies. All the Palestinian victims go through autopsy on a routine basis, he said. Bilal Achmed Ghanem was one of 133 Palestinians killed in various ways that year. According to the Palestinian statistics the causes of death were: shot in the street, explosion, tear gas, deliberately run over, hanged in prison, shot in school, killed at home et cetera. The 133 people killed were between four months to 88 years old. Only half of them, 69 victims, went through postmortem examination. The routine autopsy of killed Palestinians - of which the army spokesperson was talking - has no bearing on the reality in the occupied territories. The questions remain.
We know that Israel has a great need for organs, that there is a vast and illegal trade of organs which has been running for many years now, that the authorities are aware of it and that doctors in managing positions at the big hospitals participate, as well as civil servants at various levels. We also know that young Palestinian men disappeared, that they were brought back after five days, at night, under tremendous secrecy, stitched back together after having been cut from abdomen to chin.
It’s time to bring clarity to this macabre business, to shed light on what is going on and what has taken place in the territories occupied by Israel since the Intifada began.
Donald Boström
Gilad Atzmon is a jazz musician, composer, producer and writer.
URL for the original Swedish article copied also bellow:
http://www.aftonbladet.se/
Source: Palestine Think Tank
http://palestinethinktank.com/
Våra söner plundras på sina organ”
Unga palestinska män kastar sten och glasflaskor mot israeliska soldater på norra Västbanken. I det här området sköts Bilal Achmed Ghanan och sprättades upp på sjukhus. ”Våra söner används som organreserv”, menar palestinierna.
Foto: Donald Boström
Bilal Achmed Ghanan, 19, sköts och fördes bort av israeliska soldater. Kroppen lämnades tillbaka ihopsydd från mage till hals.
Levy Izhak Rosenbaum förs bort av FBI-agenter. Rosenbaum ska ha fungerat som mellanhand i den illegala organhandeln.
"Our sons are plundered of their organs" English translation 3
Palestinier anklagar Israels armé för att stjäla kroppsdelar från sina offer.
Här berättar Donald Boström om den internationella transplantationsskandalen – och hur han själv blev vittne till övergrepp på en 19-årig pojke.
Jag är vad ni kan kalla en ”matchmaker”, sa Levy Izhak Rosenbaum från Brooklyn, USA, i en hemlig inspelning med en FBI-agent som han trodde var en kund. Tio dagar senare, i slutet på juli i år arresterades Rosenbaum i samband med att en stor korruptionshärva avslöjades i New Jersey: rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän hade i åratal sysslat med pengatvätt och illegal organhandel, vilket nu rullades upp likt ett Sopranos nätverk. Rosenbaums matchmaking handlade allltså inte om romantik, utan om att köpa och sälja njurar från Israel på svarta marknaden. Enligt egen utsago köper han organen från mindre bemedlade människor i Israel för 10 000 dollar och säljer dem till desperata patienter i USA för 160 000 dollar. Den lagliga väntetiden för njurar är i medeltal nio år.
Anklagelserna har skakat om amerikansk transplantationsindustri. Om detta är sant, är det första gången organtrafficking dokumenteras i USA, säger experter i tidningen New Jersey Real-Time News.
På frågan hur många organ han sålt svarar Rosenbaum: Quite a lot. Många. Och jag har aldrig misslyckats, skryter han vidare. Hans verksamhet har pågått under mycket lång tid.
Francis Delmonici, Harvardprofessor i transplantationskirurgi, och styrelsemedlem i National Kidney Foundation’s Board of Directors, säger i samma tidning att liknande organtrafficking som i Israel pågår också på andra ställen i världen. Uppskattningsvis är det 10 procent av de 63 000 njurtransplantationerna i världen som görs illegalt, säger Delmonici.
Heta länder för den här illegala verksamheten är Pakistan, Filippinerna och Kina, där man tror att organen tas från avrättade fångar. Men starka misstankar finns också hos palestinier att deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats. En mycket allvarlig misstanke som har tillräckligt många frågetecken för att ICJ, International Court of Justice, absolut borde inleda en undersökning om huruvida det handlar om israeliska krigsförbrytelser.
Israel har återkommande hamnat i blåsväder för sitt oetiska sätt att handskas med organ och transplantation. Länder som bland annat Frankrike avbröt organsamarbetet med Israel redan på nittiotalet, och Jerusalem Post skrev ”att övriga länder i Europa väntas följa Frankrikes exempel inom kort”.
Hälften av de nya njurar som israeler fått inopererade sedan början på 2000-talet har köpts illegalt från Turkiet, Östeuropa eller Latinamerika. Israeliska hälsovårdsmyndigheter har full kännedom om verksamheten, men gör inget för att stoppa den. 2003 framkom vid en konferens att Israel är det enda västlandet vars läkarkår inte fördömer den illegala organhandeln eller vidtar några rättsliga åtgärder mot de läkare som deltar i den brottsliga hanteringen. Tvärtom är chefsläkare på de stora sjukhusen inblandade i de flesta illegala transplantationerna, enligt Dagens Nyheter (5 december 2003).
I ett försök att komma tillrätta med organbristen i landet gick Israels dåvarande hälsominister, Ehud Olmert, ut i en stor kampanj sommaren 1992 för att få den israeliska befolkningen att ställa upp som organdonatorer. En halv miljon pamfletter spreds i lokaltidningarna där medborgarna uppmanades skriva på att donera sina organ efter sin död. Ehud Olmert var själv den första att skriva på.
Redan ett par veckor efter skrev Jerusalem Post att kampanjen gett ett lyckat resultat. Inte mindre är 35 000 personer hade skrivit på, vanligen är det 500 i månaden. I samma artikel skrev journalisten Judy Siegel att gapet mellan tillgång och efterfrågan fortfarande var stort. Kön till njurtransplantationer var 500 personer, men endast 124 personer kunde opereras. Av 45 personer i behov av en ny lever hade endast tre personer möjligheten att kunna opereras i Israel.
Samtidigt som denna organkampanj pågick försvann unga palestinska män som levererades tillbaka nattetid till sina byar fem dygn senare, döda och uppsprättade.
Talet om de uppsprättade kropparna förskräckte befolkningen på Västbanken och Gaza. Det talades om en dramatisk ökning av unga män som försvann, med därpå följande nattliga begravningar av obducerade unga män.
Jag var i området och arbetade med en bok när jag ett antal gånger blev kontaktad av FN-anställda som var oroade över utvecklingen. De som kontaktade mig menade att organstöld faktiskt ägde rum, men att de var förhindrade att agera. På uppdrag av ett tv-bolag reste jag därefter runt och talade med ett stort antal palestinska familjer på Västbanken och Gaza som menade att deras söner blivit bestulna på organ innan de dödades. Ett av de exempel jag träffade på under denna kusliga resa var den unge stenkastaren Bilal Achmed Ghanan.
Klockan närmade sig midnatt när motorljuden från den israeliska miltärkolonnen hördes i utkanten av den lilla byn Imatin på norra Västbanken. Byns tvåtusen invånare höll sig mangrant vakna och stod som tysta skuggor i mörkret. Några låg på hustaken, andra stod bakom sina gardiner, hus eller träd som gav skydd i mörkret under utegångsförbudet men ändå erbjöd fri sikt mot det som skulle bli gravplats åt byns första martyr. Militären hade brutit all elektricitet runt byn och området var avstängt militärt område – inte en katt kunde röra sig utomhus utan att riskera livet. Mörkrets bedövande tystnad bröts bara av stillsamma snyftningar och jag minns inte om det var av kyla eller spänning vi huttrade. Fem dagar tidigare, den 13 maj 1992, hade en israelisk specialstyrka lagt sig i bakhåll i byns snickeri. Personen som specialstyrkan hade i uppdrag att oskadliggöra var 19-årige Bilal Achmed Ghanan, en av de aktiva palestinska stenkastande ungdomar som gjorde livet surt för israels ockupationsmakt.
Bilal Ghanan var som en av de ledande stenkastarna efterlyst sedan ett par år. Det innebar att han tillsammans med andra efterlysta stenkastargrabbar bodde under bar himmel uppe i Nablusbergen. Att bli infångad betydde döden, och alla berättelser om den föregående tortyren gjorde inte saken bättre. Således höll de sig i bergen. Men av någon anledning tog Bilal sig ner från bergen en dag och vandrade oskyddad genom byn förbi snickarens hus denna olycksaliga dag i mitten på maj. Varför han kom ner just denna dag kunde inte ens Talal, hans äldre bror svara på, kanske var maten slut och förråden behövde fyllas på.
Allting gick planenligt för den israeliska specialstyrkan. De fimpade cigaretterna, lade ifrån sig Coca-Cola-burkarna och siktade i lugn och ro genom det trasiga fönstret. När Bilal var tillräckligt nära var det bara att trycka av. Det första skottet träffade i bröstet. Enligt bybor som bevittnade händelsen sköts han sedan med ett skott i var ben. Därefter sprang två soldater ner från snickeriet och sköt honom ytterligare en gång i magen. Slutligen tog de Bilal i fötterna och släpade honom de 20 stegen uppför snickeriets stentrappa. Byborna berättar sedan att folk från både FN och Röda Halvmånen som befann sig i närheten och hört skottlossningen hade begett sig till platsen för att ta hand om den skadade. Argumentationen om vem som skulle ta hand om offret slutade med att den israeliska styrkan lastat in den svårt skadade Bilal i en jeep och kört iväg till byns utkant. Där väntande en militärhelikopter som forslade iväg Bilal mot ett för hans anhöriga okänt mål.
Fem dygn senare kom han tillbaka i mörkret, död och inlindad i gröna sjukhustyger. När militärkolonnen som hämtat Bilal från obduktionscentrat Abu Kabir utanför Tel Aviv stannar vid platsen för Bilals sista vila kände någon igen den israeliske militära ledaren för gruppen som kapten Yahya. ”Den svåraste av dem alla” viskade personen i mörkret i mitt öra. När kapten Yahyas mannar lastat av kroppen och bytt det gröna tyget mot ett ljust bomullstyg, valdes några manliga släktingar för att utföra jobbet – att gräva jord och blanda cement.
Tillsammans med de skarpa ljuden från spadarna hördes enstaka skratt från soldaterna som i väntan på att få åka hem drog några vitsar för varandra. När Bilal läggs ner i graven blottades hans bröst och plötsligt stod det klart för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för. Bilal var långt ifrån den förste som begravdes uppskuren från buken upp till hakan och spekulationerna om avsikten hade tagit fart.
De drabbade palestinska familjerna på Västbanken och Gaza var säkra på vad som hänt deras söner. Våra söner används som ofrivilliga organdonatorer, sa släktingar till Khaled från Nablus till mig, liksom mamman till Raed från Jenin och morbröderna till Machmod och Nafes från Gaza, som samtliga varit försvunna ett antal dygn och kommit tillbaka nattetid, döda och obducerade.
– Varför kvarhåller de annars kropparna upp till fem dygn innan vi får begrava dem? Vad hände med kropparna under tiden? Och varför blir de obducerade när dödsorsaken är uppenbar, och i samtliga fall mot vår vilja? Och varför kommer kropparna tillbaka nattetid? Och varför med militäreskort? Och varför stängs områdena av under begravningen? Och varför bryts elektriciteten? Frågorna var många och upprörda från Nafes morbror.
De anhöriga till de dödade palestinska männen hyste inte längre några tvivel om saken.
Talesmannen för den israeliska armén menade tvärtom att påståenden om organstöld var påhitt av palestinier. Alla palestinier som dödats blir rutinmässigt obducerade, menar han.
Bilal Achmed Ghanem var en av 133 palestinier som dödades på olika sätt det året. Enligt den Palestinska statistiken var dödorsakerna följande: Skjuten på gatan, explosion, misshandel, tårgas, avsiktligt påkörd, hängd i fängelset, skjuten i skolan, dödad i bostaden etcetera. Av de 133 dödade personerna i åldrarna fyra månader till 88 år var det 69 stycken som obducerades, det vill säga endast hälften av de döda. Den rutinmässiga obduktionen av dödade palestinier, som arméns talesman talat om stämmer inte i verkligheten på de ockuperade områdena. Frågorna kvarstår.
Vi vet att behovet av organ i Israel är stort, att en omfattande illegal organhandel pågår, att det skett under lång tid, att det sker med myndigheternas goda minne, att högt uppsatta läkare på de stora sjukhusen deltar, liksom tjänstemän på olika nivåer. Och vi vet att palestinska unga män försvann, att de fördes tillbaka fem dygn senare under hemlighetsmakeri på natten, uppsprättade och hopsydda.
Dags att bringa klarhet i denna makabra verksamhet om vad som försiggår och vad som försiggått på de av Israel ockuperade områdena sedan intifadan startade.
Donald Boström
Donald Boström är journalist, fotograf och författare till bland annat reportageboken Inshallah (Ordfront förlag 2003).
0 Have Your Say!:
Post a Comment